Kännetecken

Det finns flera olika typer av vattenpipor. De kan vara små eller stora, ha ett rör eller flera, och andra liknande variationer. Men den största skiljelinjen går mellan de vattenpipor som producerar rök, och de som istället ger ifrån sig ånga.

Men vi tar det från början: vad har alla vattenpipor gemensamt? Vattenpiporna som säljs idag har alla en skål, som tobaken placeras i. Skålen är för det mesta gjord i keramik, men det finns även skålar gjorda av torkade växter, exempelvis kalebasser. Skålen täcks med aluminiumfolie med små hål i, eller med ett lock, och på folien eller locket placeras glödande kol, som värmer upp tobaken.

Om pipan ska rökas utomhus sätter man ett skydd över skålen, för att förhindra att vinden får kolet att glöd mer, vilket skulle höja temperaturen. Skyddet gör även att aska inte kan smutsa ned omgivningen. Röken inhaleras genom ett rör eller en slang med ett munstycke in änden. En traditionell vattenpipa har alltid ett rakt rör, men varianterna med slang blir allt mer populära, inte minst av sociala skäl. Det är lättare att skicka runt munstycket om det är fäst vid en slang.

Och så den viktigaste delen, som är den som gör vattenpipan till just en vattenpipa. I pipans bas finns en vattenbehållare. Röken eller ångan leds ned i vattenbehållaren, under vattenytan, genom ett rör. Röken kyls ned och fuktas, och när den sedan bubblar upp ur vattnet sugs den ut ur behållaren genom slangen. För att kunna släppa ut gammal rök finns en enkel ventil på behållaren.

Hookah eller shisha?

Det finns många namn på vattenpipor: narghile, huqqah, eller qalyan. Ett annat vanligt namn är shisha, men det är egentligen en speciell form av tobak. Shishan görs av tobak som blötläggs i glycering, melass och socker. Ofta smaksätts den också. Vanliga smaksättningar är äpple och vindruva, men de senaste åren har även mer oortodoxa smaker gjort entré. Numera finns det shisha som ska smaka vingummibjörn eller energidryck.